UTSLÄPP

Utsläpp i luften härstammar både från naturens egna källor och mänsklig verksamhet. En del luftföroreningar beror enbart på mänsklig aktivitet (t.ex. CFC som förstör ozonlagret), medan andra utsläpp huvudsakligen uppstår i naturen (t.ex. kolväten). De största utsläppskällorna pga mänsklig verksamhet är energiproduktionen, trafiken och industrin. Utsläppens påverkan på miljön beror på mängden förorening, utsläppshöjden, miljöns kvalitet och beståndsdelarnas kemiska reaktioner i luften. Effekterna av vissa utsläpp är lokala (t.ex. pälsfarmernas ammoniakutsläpp), medan andra överförs från land till land (t.ex. små partiklar, ozon).

Svaveldioxid (SO₂)

Svavelutsläppen fick särskild uppmärksamhet när man upptäckte att mark och vattendrag försurades till följd av luftföroreningar bestående av svaveldioxid och kväve.

De största källorna till svavelutsläpp är anläggningar som producerar energi av fossila bränslen samt skogsindustri, metallindustri och oljeraffinaderier.

Utsläppen av svaveldioxid har minskat tack vare olika luftvårdsåtgärder. Halterna i inandningsluften har reducerats betydligt, både i städer och i bakgrundsområden. Svaveldioxidhalter som överskrider hälsorelaterade riktvärden kan påträffas kortvarigt i närheten av anläggningar med stora utsläpp.

Kväveoxider (NO och NO₂)

Kväveoxider ger upphov till nedfall som försurar mark och vattendrag samt bidrar till uppkomsten av marknära ozon.

Vägtrafiken, energiproduktionen och industrin står för de största kväveoxidutsläppen idag. Halterna i stadsluften har sjunkit sedan katalysatorer på bilar blev vanligare.

Partiklar

Det finns alltid naturliga partiklar som pollen och svampsporer i luften, men mänsklig verksamhet som förbränningsprocesser inom energiproduktionen och industrin, bidrar till att öka partikelhalten. Även dieseldrivna bilmotorer är en betydande källa för direktutsläpp. Partiklar i stadsluften härrör i huvudsak från det gatu- och asfaltstoft som trafiken förorsakar när vägbanan nöts.

Partiklarna indelas vanligen i olika storleksklasser. Partiklar med en diameter som underskrider 10 mikrometer är inandningsbara partiklar och kallas PM10. De mindre partiklarna anses extra farliga för hälsan då de förmår tränga in i de fina blodkärlen i lungorna och åsamka skada på andningsorganen.

Flyktiga kolväten (VOC)

Kolväten, dvs olika föreningar bestående av kol och väte, härrör framförallt från trafiken, användningen av lösningsmedel, kemikalier och målarfärg samt från enskild uppvärmning av småhus. Kolväten förångas lätt, kan verka irriterande och vissa, som t ex bensen, ökar risken för cancer. Uteluftens kolvätehalter är i allmänhet låga. EU kommer att definiera de högsta tillåtna gränserna för cancerframkallande bensen och polyaromatiska kolväten.

Utsläpp av kolväten bidrar till att halten marknära ozon ökar om kvävedioxider samtidigt finns närvarande. Flyktiga organiska ämnen och solljus verkar som katalysatorer för bildandet av ozon.

Luftutsläpp i Österbotten

Svaveldioxid

Svaveldioxidutsläppen från industri- och energiproduktionsanläggningar har de senaste årtiondena minskat med drygt 60% i Österbotten. I hela Finland har minskningen varit procentuellt ännu större.

De största utsläppskällorna i Kristinestad och Vasa är stenkolskraftverken och i Seinäjoki torvkraftverket. Cellulosafabrikerna är de största utsläppskällorna i Jakobstad och Kaskö. I Karleby är utsläppen jämnt fördelade mellan energiproduktion, kemisk produktion och metallindustri. Svaveldioxidutsläppen från vägtrafiken är jämfört med utsläppen från industrin mycket små och har under det senaste årtiondet minskat.

Svaveldioxidutsläpp från industri- och energiproduktionsanläggningar samt från vägtrafiken i Västra Finlands miljöcentrals område åren 1990-2001.

Kväveoxider

Utsläpp av kväveoxider från industri- och energiproduktionsanläggningar i Österbotten har inte minskat nämnvärt under den tioåriga observationsperioden. De senaste två årens ökade energiproduktion i alla stora kraftverk har höjt utsläppsmängderna till samma nivå som för tio år sedan, trots minskningar på 90-talet. De lokalt sett största utsläppskällorna är desamma som för svaveldioxid. Vägtrafiken svarade i början av 90-talet för drygt hälften av kväveoxidutsläppen, men andelen har nu minskat till ca 40 procent.

Utsläpp av kväveoxider mätt som kvävedioxid från anläggningar med verksamhet som kräver miljötillstånd samt från vägtrafiken i Västra Finlands miljöcentrals område åren 1990-2001.

Luftutsläpp i Västerbottens län samt Örnsköldsviks kommun

I Västerbottens län utgörs den huvudsakliga industrin av träindustri och gruvnäring. Dessa ligger vanligtsvis i anslutning till större orter som Skellefteå, Umeå och Nordmaling och associeras med stora utsläppsmängder. En annan viktig punktkälla är energianläggningar där förbränning av bio- och fossilt bränsle sker. Eftersom de ofta är lokaliserade till befolkningstäta områden, bidrar de till att höja föroreningshalterna inne i tätorterna.

Andra stora källor till luftföroreningar i regionen är vägtrafiken, arbetsmaskiner och den lokala uppvärmningen, dvs eldningspannor hos enskilda hushåll (diffusa källor). Diffusa källor står för en allt större andel av de totala utsläppen i regionen. Utsläppen från vägtrafiken har under de senaste åren inte visat någon tydligt minskande trend utan ligger på ungefär samma nivå.

Utvecklingen av svavel i Västerbottens län fram till 1996 visar att den totala utsläppsmängden har minskat. Detta gäller särskilt utsläppen mellan åren 1980 och 1996 som gick ner med ca 80%. Det absolut största lokala källan till svavel – Rönnskärsverken – har under 80- och 90-talet reducerat utsläppen avsevärt. Andra stora källor är sjöfarten och uppvärmningen, vars svaveldioxidutsläpp också har minskat men i långsammare takt. Utsläppen av svavel från trafiksektorn har sedan början av 1990-talet minskat kraftigt. Detta beror på att dieselbränslet numera är av lågsvavlig typ (Mk1). Minskningen skedde under några intensiva år fram till mitten på 1990-talet då de stabiliserade sig på en nivå kring 30 ton/år.

Utsläppen av kväveoxider från trafiksektorn har inte förändrats nämnvärt under senare delen av 90-talet. De stora förändringarna i denna sektor skedde framförallt under 90-talets början. När det gäller övriga sektorer såsom industri, energi och arbetsmaskiner har förändringen varit liten. Detta gör att de totala utsläppen av kvävedioxid har minskat men inte lika mycket som för svaveldioxid.

Sektorsvisa utsläpp av svaveldioxid i AC-län

Sektorsvisa utsläpp av kväveoxider i AC-län

Ovanstående diagram visar hur stora utsäppen är från olika sektorer på svenska sidan av Kvarken. När det gäller svaveldioxidutsläppen dominerar industrin som källa. För kvävedioxid är det istället vägtrafiken och arbetsmaskinerna. Det är svårt att göra en uppskattning av utsläppen från enskilda hushålls eldningspannor, vilket gör att dessa inte finns medräknade i stapeln för energi. Bedömning kvarstår dock att för kväveoxider utgör vägtrafiken och arbetsmaskinerna de absolut största utsläppskällorna.