Bottenfauna på hårda bottnar

  
Blåstången är en brunalg som räknas som Östersjöns viktigaste makrofyt eftersom blåstångsbältena ger ett rikt habitat åt många olika djur och växter. Arterna har större möjligheter att söka föda och skydd inne i blåstångsbälten. I Östersjön är blåstången den enda makroalgen med betydande storlek och utbredning.


Blåstången.Bild©V.Westberg


Tångsnälla i blåstånbältet. Bild©V.Westberg

Vid Molpehällorna och Rönnskären är fjädermygglarver, gråsuggor, tångbark, märlkräftor, kvalster och den schackmöns- trade algsnäckan (Theodoxus fluviatilis) vanliga djur i blåstångsruskorna. I ett kg blåstång finns ungefär 600-6000 djur. Det finns i allmänhet mera djur i blåstång som växer på skyddade områden. Dessutom påträffas små fiskar, t ex spigg, i blåstångs- bältet. Inom vit rutan i bilden till vänster finns det tångsnälla (Syngnathus typhle).

Man har konstaterat att områden med välutvecklad bottenvegetation har mer fiskar och högre fiskbiomassa än områden med litet vegetation. I makrovegetationen vid Kronören påträffas märlkräftor, algsnäckor, pungräkor och tångbarken allmänt.

Längre norrut vid Holmöarna är schackmönstrade algsnäckan (Theodoxus fluviatilis) vanlig. Dammsnäckor, märlkräftor, nattsländelarver och fjädermygglarver är andra arter som förekommer allmänt på Holmöarnas hårda bottnar.

Vid Holmöarna är bottenfaunan, räknat i vikt, mindre än vid Rönnskären. Snäckor och musslor står för 80-90 % av biomassan på båda lokalerna och schackmönstrade algsnäckan (Theodoxus fluviatilis) utgör cirka hälften. På Åland dominerar blåmusslorna biomassan som är betydligt högre än i Kvarken. Blåmusslan har sin nordliga utbredningsgräns i Kvarken, liksom havstulpanen och vissa gråsuggor. Läs mer om bottendjurens nordliga utbredningsgränser. I trådalgszonen är fjädermygglarver och märlkräftor de vanligaste djuren.