Nordliga utbredningsgränser gör Kvarken unik

Endast ett fåtal marina växt- och djurarter har anpassat sig till ett liv i bräckt vatten, vilket är en av orsakerna till att bottenfaunasamhället i Kvarken är artfattigt. Antalet arter minskar i Östersjön och norrut längs Bottniska viken. Som exempel kan nämnas att endast tre av Nordsjöns 200 musselarter förekommer i Kvarken. De marina arter som förekommer lever oftast på djupare bottnar. I de kustnära regionerna tillkommer sötvattensarter och de marina arternas andel minskar ytterligare.

Arternas utbredning beror på att det i Östersjön finns en salthaltsgradient från 20 PSU vid de danska sunden till 1-2 PSU i norra delen av Bottenviken. Över Kvarken minskar vattnets salthalt från 5 PSU i den södra delen till 3-4 PSU i den norra. Se salthaltsgradienten enligt en fartygsmätning i juni 2003. Salthalten längs Bottenhavets västra kust är lägre än längs den östra kusten på grund av vattenströmmar och åars inverkan. Detta påverkar också arternas nordliga utbredning i Kvarkens södra del.

Man kan uppskatta arters nordgräns med hjälp av de provtagningsresultat som finns att tillgå. Undersökningarna på hårda bottnar är få och informationen om hårdbottenarters utbredning är därför bristfällig. Nordgränsen för fjällmask (Harmothoe sarsi), korvmask (Halicryptus spinulosus), strandvattengråsugga (Jaera albifrons), östersjömussla (Macoma baltica), blåmussla (Mytilus edulis), havstulpan (Balanus improvisus), sandräka (Crangon crangon) och hjärtmussla (Cardium glaucum) presenteras på en karta (fyndets källa och årtal fås genom att klicka på artnamnet). Dessa är endast en del av de arter som har sin nordliga utbredningsgräns i Kvarken. Många arters nordliga utbredningsgränser kommer eventuellt att flyttats längre söderut, på grund av att salthalten i Östersjöns vatten minskat under 1990-talet.

Ett fåtal sötvattensarter har anpassat sig till brackvattenmiljön. Sötvattensgråsuggan (Asellus aquaticus) och reliktpungräkan (Mysis relicta) är sötvattensarter som påträffas också i södra delen av Kvarken. Reliktpungräkan är en reliktart som trivs bäst i kallt vatten. Märlkräftan Pallasea quadrispinosa är också en reliktart som förekommer i sjöar och älvar, men även i havet. Också för vegetation och fisk utgör Kvarken en viktig gräns. Blåstången (Fucus vesiculosus), som är en nyckelart i Östersjön, har sin nordliga utbredningsgräns i Kvarken. Artens utbredningsgräns presenteras i avsnittet om hårda bottnar. De marina fiskarterna flundra (även kallad skrubbskädda, Platichthys flesus), vassbuk (Sprattus sprattus) och torsk (Gadus morhua) har sin nordgräns i Kvarken. Tångsnälla (Syngnathus typhle) och tobiskung (Hyperoplus lanceolatus) har också sin nordgräns i Kvarken. Hornsimpan (Myoxocephalus quadricornis) anses vara en reliktart och förekommer enbart i de norra delarna. Siklöjan (Coregonus albula), som är en sötvattensart, förekommer också endast vid Kvarken och norrut.