Hur ser bottenfaunasamhället ut i Kvarken och Bottniska viken?

Bottenfaunasamhället i Kvarken är relativt artfattigt om man jämför med t.ex. svenska västkustens, vilket främst beror på vattnets salthalt. Salthaltens inverkan på arters utbredning behandlas närmare i avsnittet om nordliga utbredningsgränser.

I Bottniska viken är det oftast tre arter som dominerar (mer än 95 %) makrofaunan: vitmärla (Monoporeia affinis), östersjömussla (Macoma baltica) och ishavsgråsugga (Saduria entomon). På djupare bottnar dominerar vitmärla och ishavsgråsugga, medan östersjömussla tillkommer och dominerar på grundare bottnar (under 40 m). Norr om Kvarken är salthalten för låg för att östersjömusslan ska trivas.

På senare år har det skett en förändring i bottenfaunasamhället i och med vitmärlepopulationens kraftiga tillbakagång år 2000, då både tätheterna och biomassorna för vitmärla sjönk drastiskt i Kvarken och Bottniska viken. Samtidigt ökade, och fortsätter öka, förekomsten av en havsborstmaskart. Läs mer om denna trend under t.ex. stationen för Norrbyn.

Då metoderna för miljöövervakning skiljer sig mellan Sverige och Finland redovisas den geografiska variationen i biomassa skilt för varje land. Biomassorna varierar mellan olika år, men ett år har valts som exempel. Biomassan ökar från norr till söder, vilket kan ha flera förklaringar: 

Större produktion av växtplankton i Bottenhavet ger högre biomassa av makrofaunan, jämfört med i Bottenviken. Sedimenterande växtplankton är en viktig föda för bottendjuren.
  
Djuren utsätts för en salthaltsstress i Kvarken och Bottenviken. Individerna växer sämre jämfört med bottendjuren som lever längre söderut, eftersom mer energi går åt till att bibehålla cellernas salt- och vätskebalans.
  
Östersjömusslans (Macoma baltica) nordgräns finns vid Kvarken och musslorna ger höga biomassor i stationerna söder om Kvarken. I kraftigt belastade områden och utsötad inre skärgård saknas östersjömusslan, vilket ger lägre biomassa t ex på provtagningsplatserna utanför Vasa.
  

Makrofaunans totala biomassa ökade i Bottniska viken under perioden 1960-1990. Detta gäller främst Bottenhavet och kan bero på ökad näringsämnesbelastning, vilket leder till ökad produktion av organiskt material i form av växtplankton och därmed ökad födotillgång för bottendjuren. De senaste 10 åren har dock ökningen av total biomassa planat ut, vilket pekar på att den mänskliga belastningen slutat öka.

Till meiofaunan räknas t.ex. rundmaskar (Nematoda), musselkräftor (Ostracoda) och larvstadier av olika organismgrupper, vars vuxna individer hör till makrofaunan. Exempel på grupper vars larvstadier tillhör denna s.k. temporära meiofauna är juvenila vitmärlor, olika musslor, snäckor, havsborstmaskar, daggmaskar och fjädermyggor. Meiofaunan gynnas av de speciella förhållandena norr om Kvarken, och meiofaunasamhället är rikare och viktigare där än i Bottenhavet. Tillgång på föda i form av sedimenterat material är jämnare och konkurrensen med musslor om födan saknas i Bottenviken. Dessutom finns det färre rovdjursarter jämfört med i Bottenhavet.