Vitmärla (Monoporeia affinis) hör till ordningen märlkräftor (Amphipoda). Vitmärlan är tillplattad från sidan och 7-11 millimeter lång. Den livnär sig främst på detritus och trivs på mjukbottnar där den håller sig nedgrävd under dagen. Den kan även vara och allätare. Vitmärlan förekommer på nästan alla djup, men är talrikast på mjuka djupbottnar. På djupare bottnar dominerar vitmärlan ofta bottenfaunan tillsammans med ishavsgråsugga och dessa utgör viktig föda för olika fiskar.

Vitmärlan är en ishavsrelikt och anses vara känslig för föroreningar. År 2000 minskade antalet vitmärlor kraftigt i Bottniska viken, något som tros bero på klimatförändringar snarare än på mänsklig påverkan.

Ishavsgråsugga (Saduria entomon) hör till ordningen gråsuggor (Isopoda). Arten har fått många namn såsom ishavsgråsugga, skorv, krävika och spånakäring. Särskilt känd är den bland fiskare eftersom den gnager på bete på långrevar och fastsittande fiskar i näten.

Ishavsgråsuggorna är tillplattade uppifrån och ser ut som små pansarvagnar. I könsmogen ålder är den 3-3,5 cm lång. Ishavsgråsuggan är liksom vitmärlan en ishavsrelikt. Ishavsgråsuggan är allätare men främst ett rovdjur och födan består huvudsakligen av vitmärlor och östersjömusslor, men de kan även vara kannibal och äta andra gråsuggor och t.o.m. sina egna ungar. Ishavsgråsuggan är i sin tur viktig föda för fisk som söker föda på botten, som t.ex. abborre och sik. Ishavsgråsuggan återfinns på nästan alla bottentyper och djup i Kvarken, men är vanligast på mjukbottnar. Tillsammans med vitmärlan dominerar de bottenfaunan på djupa mjukbottnar.

Östersjömusslan (Macoma baltica) hör till musslorna (Bivalvia) och är den vanligaste musslan i Kvarken. Den kan bli uppemot tre cm lång men i Kvarken är den sällan längre än en cm. Östersjömusslan lever på sandiga och mjuka bottnar där den filtrerar (filtrerare) i sig sedimenterande växtplankton eller äter dött organiskt material från bottensedimentens ytskikt. Den är vanligast på grundare områden men förekommer i Kvarken ner till ca 50 m djup. I mynningsområden kan musslorna förekomma i höga tätheter, eftersom de har tillgång till större mängder organiskt material där. Östersjömussla kräver dock en salthalt på 2-3 PSU.

Fjädermyggorna (Chironomidae) är vanligen knutna till sötvatten, flera arter tål dock brackvatten. Fjädermygglarver tillhör klassen insekter. Insektslarver förs ofta med vattendragen ut till mynningsområdena. Efter att de gått igenom metamorfosen flyger de vuxna individerna tillbaka längs vattendragen. De hittas oftast nära kusten ner till några meters djup. Förutom fjädermygglarver finns det knottlarver och sländlarver mm.